Fairly Nuts

Ena dagen:
Jag: Hej, vad gör du?
Hon: Jag är i stan. Köper... eh, hårprodukter.
Jag: Behöver du fler än du har menar du?
Hon: Man kan aldrig någonsin ha för många! Kan jag inte få fixa ditt hår nån dag? Snälla?

Nästa dag:
Jag: Hej, vad gör du?
Hon: Nää...men du, jag håller på och svetsar en grej, kan vi höras lite senare?
Jag: Hahaha, jamen svetsa du lite så ringer jag sen!

Pluggfokus = 0
Tentaångest = 100

Eller så illa är det kanske inte. Det går sällan så dåligt som jag tror. Peppar, peppar.

Symptom:

* Alla depressionssymptom (nedstämdhet, ångest, brist på initiativförmåga, koncentrationssvårigheter blabla...)
* Mardrömmar (minns nästan allt jag drömmer också)
* Kronisk trötthet (trots 8-10 timmars sömn per natt + somnar på dagen)
* Magproblem (sort of IBS)
* Värk i överkroppen, främst ryggen. Värst på morgonen (känns ungefär som hemsk träningsvärk)
* Huvudvärk (inget jag brukar ha, eller alltså, inget jag hade när jag mådde "bra")
* Kan äta hur mkt som helst utan att gå upp i vikt (eller bara förvrängd uppfattning av vad "hur mycket som helst" är? Sist jag kollade hade jag i alla fall inte hypertyreos)
* Noll sexlust (kanske inte ska göra nåt åt detta "problem")
* Värmekänslig (är alltid för varm eller för kall)
* Tappar hår (finns fortfarande att ta av, men det är hår överallt)
* Dissociation (något slags medvetandebortfall när jag är extra stressad)
* Någon form av social fobi (undviker allt utanför konfortzonen)
* Diverse psykiska abnormaliteter (en trevlig "övrigt"-kategori var ju tvungen att finnas med här)

Ändå kom jag på mig själv med att tänka i morse att "jag mår väl ganska bra just nu". Herregud, allt är relativt.

Idag (igår, tekniskt sett) har jag blivit stött på och/eller utbjuden på dejt av fyra stycken killar. Alla av dem har jag någon slags relation till (alltså inte bara någon random jag träffade på krogen). Tre av dem vet att jag vill ha en tjej.

 

Jag ignorerade samtliga.

 

Och jag gillar inte när jag skryter såhär, alla vill ha mig, buhu, stackars mig. Jag vet, det är patetiskt, ett icke-problem. Jag tänker bara att det kanske kunde hjälpa upp min självbild från den absoluta botten, att notera hur verkligheten faktiskt ser ut. Jag är inte ensam för att ingen vill ha mig, jag är ensam för att jag vill ha det jag inte kan få. Fast fan vet om det känns mycket bättre.

 

Jag kanske bara borde ta en kaffe. Med någon av dem. Tacka och ta emot och hålla käften.

Jag sitter uppkrupen i H:s soffa den där kvällen för ungefär två veckor sedan. Hon är upptagen med att ladda ner en film som inte verkar vilja fungera och jag sitter där med mitt vinglas i händerna, säger att det är okej, att vi har all tid i världen.

 

Romantisk komedi. Lagom lättsmält och även rätt rolig. Jag blir ledsen. Det är för mycket tonårskärlek, sådant som jag inte vet vad det är och aldrig kommer att få veta. Det kanske inte skiljer sig från kärlek senare i livet, dock. Bara lite mer trevande, lite mer första gången och förhoppningsvis upplevd innan hela livet har rasat ihop.

 

Jag vill gärna romantisera tonårskärleken, men kanske är den bara upphöjd till att vara speciell. Alla filmer, alla ungdomsböcker. Eva & Adam. Jag vet hur det är fast det aldrig var. Gå på bio med någon. Som en dejt, precis sådär i början när man inte riktigt känner varandra och är nervösa i varandras närhet. Funderar över om det är okej att hålla handen. Händer som till slut hittar varandra i biomörkret. Det kanske inte är så många som varit med om det, det kanske inte är något att sakna.

 

Tonåren är inget att göra åt. Det finns bara nu, och just precis nu sitter jag i soffan hos en tjej som jag tycker är fin och spännande. Det är egentligen en vinst bara att jag är här. Jag har lyckats bli så nära med henne att jag får komma hem till henne, dricka vin med henne, vara ensam med henne, prata om livet med henne, dela sådant jag inte delar med särskilt många människor med henne.

 

Hon säger att hon gärna umgås mer, hon får till och med för sig att säga att hon tycker att jag är söt. Det betyder inget. Det gör det aldrig. Och jag känner mig genast alldeles genomledsen för jag kan inte mota bort tanken: vad mer kan jag göra? Jag är i hennes privata sfär nu. Jag har kommit så nära det går och nu har det tagit stopp. Hon är nöjd, tycker kanske till och med att det är lite för nära och ångrar sig ibland när hon har berättat något för privat. Det enda jag kan tänka är att jag vill mer. Närmare. Inte snubbla på mållinjen ännu en gång.

 

Jag funderar på att gråta. Då kanske hon skulle pyssla om mig lite, klappa mig över håret, lägga sin hand mot min arm. Jag skulle bli sentimental och impulsiv och säga rakt ut vad jag tänker, be henne om närhet, säga att hon skulle rädda mitt liv om vi bara kunde hålla om varandra en liten stund. Det känns ju så. Som att jag dör annars. I alla fall inuti. Det är det som är grejen med alla dessa klyschor, att de oftast innehåller ganska många korn av sanning.

 

Det är så himla svårt att rättfärdiga alltihop för sig själv. Hur ska jag liksom förklara för den försynta treåringen inuti som frågar ”varför får inte jag några kramar? Varför tycker ingen om mig? Vad har jag gjort för fel?” Det slutar alltid med att jag säger åt treåringen att hålla käften, du är dålig, äcklig och motbjudande, bara fatta, okej? (Och det spelar förstås ingen roll om jag anstränger mig för att plocka fram motargument som att jag faktiskt måste söka mig till ”likasinnade” och inte bara hoppas på att livet ska föra mig samman med människor jag passar med, som kan besvara det jag vill ha. Jag är så uppe i känslan av omöjlighet att tanken inte ens får fäste.)

 

Den vanliga skammen och självhatet väller upp. Vad har jag för rätt att sitta här och längta efter henne? Jag borde inte vara här. Dels borde jag inte utsätta mig för smärtan som dessa situationer alltid ger upphov till, dels borde jag inte låtsas vara hennes vän. Fast jag är ju hennes vän. Fast det kanske är på fel grunder. Som att jag lurar henne. Som om hon skulle bli arg och besviken om hon visste att jag satt här och tänkte på hur det vore att komma närmare henne.

 

Jag ser ner på mina armar, på den bara huden på insidan av underarmarna. På något vis känns just de tunna handlederna och underarmarna så fulländade. Den jämna och lena, nästan genomskinliga huden, marmorerad av blå ränder och några små, små bruna fläckar. Ingen annan vet något om det, hur blodådrorna löper över just mina underarmar, hur len och nästan vit min hud är där, ingen har varken velat eller kunnat se efter. Eller känna efter. Dra med fingertopparna över. Krama om handleden och känna pulsen, blodet innanför. Jag undrar varför jag måste ha så mycket hud. Varför den ens måste vara len och följsam när det bara är mina händer som kommer nära, och så kanske duschstrålarna och kläderna. Om det är någon som vill ge bort sina eksem och hudproblem till mig så kan jag ta dem. Ingen skulle ändå märka.

 

Klockan är fyra på morgonen när jag kommer hem. Jag hoppas på att somna direkt men kroppen vill rulla runt, runt mellan lakanen, på gränsen till utanför min kontroll. Jag kan inte få benen att ligga stilla och det slår mig att det kanske är kroppen som försöker simulera fysisk närhet. Jag går upp igen. Går ett varv mellan köket, toaletten och rummet. Hoppar upp och ner ett par gånger, säger åt mig själv att skärpa mig. Känner för att slå mig själv i ansiktet men lyckas låta bli. Klockan är väl halv sex innan jag somnar. Det ligger förstås ingen bredvid.

Det enda jag gör är att skissa på mina dagdrömmar i anteckningsblocket...

Sånt som är bra nu:

• Gitarrspelet går framåt, även om jag bara lär mig själv. Och det är jättekul. Om det inte vore för att jag bodde i lägenhet skulle jag sitta uppe och spela hela nätterna.
• Jag är inte efter med någonting alls i skolan, (till skillnad från många andra). Snart är det sommarlov. 6 månaders plugg och det har fungerat (peppar, peppar).
• Åh…här började det ta emot…tänkte ju komma på fem bra punkter. Men just det. Igår var jag barnvakt åt en ett och ett halvt år gammal liten kille som precis lärt sig säga mitt namn. Eller ja, någon slags variant på mitt namn. Man blir alldeles varm i hjärtat när man hör någon ropa på en för första gången.
• Jag träffade bästa vännens nya flickvän (eller vad de nu är, det verkar inte helt stabilt) för första gången idag. Hon verkade okej. Men sedan, när flickvännen gått, talade bästa vännen om för mig vilka personlighetsdrag jag har som hon saknar hos sin flickvän. Det var lite gulligt. (Eller kanske bara ledsamt, jag vet inte. Det var mest fint att hon hade en massa bra saker att säga om mig som jag själv aldrig tänker på.)
• Regrets.

Seriously. Den här veckan suger. Eller så är det bara jag som är lite…ehm, lättretlig just nu. Som till exempel i förmiddags, när jag klickade upp facebook och det första jag ser är en bild på H och en annan tjej i klassen där de pussar på varandra, samt bildtexten ”kärlek”.

 

Inget konstigt i det, visst, lite svartsjuka är väl befogat men… bilden var ju från igår kväll när de två och några andra, uppenbarligen, var ute. Och den här tjejen som H pussar på är tjejen som skulle plugga med mig igår. Hon ställde dock in för att hon ”inte hade tid”. Varför kunde hon inte ha frågat om jag ville hänga på ut då istället?

 

Och varför kan H aldrig höra av sig? Måste jag höra av mig 100 % av gångerna? Hon verkar ju vilja ses när vi väl gör det men jag vill inte vara den som tjatar, jag vill inte vara den som bara hänger efter om hon/de inte vill umgås med mig och jag vill definitivt inte behöva bjuda in mig själv hela tiden.

 

Jaja. Skitsak. Jag går till gymmet nu. Där vet man i alla fall vad man får.

Jag har lugnat mig lite. Lite. Jag får fortfarande kväljningar av att tänka på det där barnet, eller ännu värre, hur det kom in i hennes mage, men det känns ändå lite bättre. Inte så ångestfyllt, mest bara ledset. Och det är okej. Det är till och med okej att jag inte kan glädjas med henne, med människor som har lyckliga förhållanden överhuvudtaget. Föreställ er liksom att ni inte har ätit på en månad (eller ett helt liv, which is the case). Och så ser ni hela tiden när alla andra får mat. Inte fan skulle man tänka ”Gud vad fint att alla andra får mat när jag svälter ihjäl. Jag är så glad för deras skull.”

 

Nej. Nej, så skulle man inte tänka. Så då tänker jag inte tänka så heller. Vi pratar ju liksom om ett mänskligt behov, inte om nån sportbil eller en befordran på jobbet.

 

Jag ångrar mig bara att jag inte stannade och frågade hur hon mår, hur hon tänker och känner kring situationen. Nu blev jag ju utelämnad till mina egna antaganden och spekulationer. Vet ni om det är en flicka eller pojke, när är beräknat datum? Känner du några sparkar, får jag känna? Det hade ju åtminstone varit intressant att se hur hon skulle reagera på att jag la mina händer mot hennes mage.

 

Något jag däremot inte lugnat mig kring är den där psykologkontakten som jag precis avslutade. Jag blir bara mer och mer förbannad för varje dag. Jag pratade med mamma nyss och berättade vad psykologen sa sist, varpå mamma svarade "det var det värsta jag har hört, du borde anmäla henne". Det var kanske lite drastiskt. Men jag fyllde i ett sånt där formulär över ”hur nöjd är du med din vård” och skrev precis allt jag tyckte och tänkte. Jag vill verkligen inte vara en sån där person som bara klagar till andra människor och aldrig gör något åt kärnan. (Fast så gör jag ju när det gäller min mamma men jag försöker sluta, det är bara väldigt, väldigt svårt.) Nåväl. Jag har hört av mig till min husläkare för en ny remiss. Känner mig ganska hoppfull ändå, trots allt.

 

Nu: Läsa och sammanfatta forskningsartiklar.

Det kanske är något slags test. Precis sådär som min (förra) psykolog sa till mig sist, att min perfektionism och prestationsångest inte har orsakat mig tillräckligt mycket lidande för att jag ska sluta med den, precis så är det. Och detta var kanske droppen.

Jag menar, det är en sak att Hon ska ha barn med honom och att det i princip utplånar alla chanser att det ska bli hon och jag. Det är sorg.

Men ångesten beror på att hon är lycklig (vilket jag i och för sig inte vet men det där barnet är liksom en symbol för det) och jag är olycklig. Hon är mitt ideal, hon är perfektion. Hon gör det jag vill göra, hon är den jag vill vara, hon har det jag vill ha. Och nu har hon liksom uppnått toppen på perfektionismens prestationspyramid - lycka. Alltså är jag längre ifrån henne än någonsin och det är därför jag får extrem ångest. Jag skulle ju också kunna träffa en man. Få barn. Allt det där. Jag tvivlar inte på att jag skulle kunna ro ett sådant projekt i land, men det skulle inte göra mig lycklig. För det är inget projekt, och det går inte att kontrollera fram lycka. Så då vet jag inte hur jag ska komma ifrån den här känslan av att känna mig helt värdelös i jämförelse med henne, för hur jag än gör har jag inga som helst garantier på att det kommer att fungera, på att jag kommer att överträffa henne.

Det enda sättet att hantera detta är, surprise, att sluta jämföra sig med andra människor. Livet är ingen tävling och livet är ingen prestation, hur mycket det än känns som det. Jag måste släppa det där trygga och invanda, att prestera mig fram till något så att jag står ut med mig själv. Hur vet jag inte men det måste gå, andra verkar ju kunna. Det är inte som att jag har ett mindre värde för att jag inte har det som Hon har. Dessutom, om man nu ens skulle göra en jämförelse så har jag förstås ett antal år på mig att uppnå det hon har nu. Om det ens är vad jag vill ha. Jag vill ju inte ha hennes man, och jag skulle nog inte vilja vara honom heller, möjligtvis för att få henne då men inte annars.

Jag undrar hur jag skulle känna om jag faktiskt fick henne. Skulle jag fortfarande jämföra mig eller skulle jag bli trygg i uppfattningen om att hon gillar mig för att jag är jag och inte någon dålig kopia av henne?

Jag tycker att det är värre att hon har en man, än om hon hade haft en kvinna. Det är ologiskt på så sätt att jag borde känna att " då kan jag ju inte ens konkurrera så då är det inte mig det är fel på." Och visst känns det så ibland men oftast känner jag mig bara så dålig för att jag fortfarande, tyvärr, värderar ett heterosexuellt förhållande högre upp på perfektionsskalan. Alltså är hon redan där bättre än vad jag är = ångest.

Jag hör ju själv hur dumt och irrelevant och orealistiskt detta tankesätt är. Varför kan jag inte sluta göra såhär? Är det för att jag dragit slutsatsen att "eftersom jag tycker om henne skulle jag tycka mer om mig själv om jag var så som hon är"?

Hur vet jag ens om hon är lycklig förresten? Hon kanske bara har målat in sig i ett hörn, i ett förhållande där hon egentligen, innerst inne, inte vill vara och inte ser hur hon ska ta sig ur. För let's face it, ett förhållande är inte bra om man är kär i någon annan. Och vad vet jag om hur hon känner sig gentemot andra människor? Med tanke på hennes perfekta och kontrollerade fasad - troligtvis inte så bra. En av anledningarna, jag spekulerar nu, till varför hon inte vill bryta upp är ju troligtvis för att det inte är tillräckligt bra att ha en relation med en tjej, som dessutom är betydligt yngre, när hon har allt det där som anses perfekt och förväntas ge lycka. (På något vis blir det också så tydligt vad jag inte kan ge henne, ett barn, men det kan han. Så vad har jag egentligen att erbjuda överhuvudtaget?)

Två perfektionister som står och slår mot varandra och hela tiden måste vara bäst. För att vinna den andres gillande, dessutom. Det var ju dömt att misslyckas redan från början.

Okej. Okej. Jag har ju inte träffat Henne på flera månader. Inte hört något, knappt vetat om hon fortfarande lever.

 

Så gick jag in i henne idag. Och hon är GRAVID!

 

Jag kunde inte prata med henne för jag drabbades av akut projicerat gravidillamående och var tvungen att gå hem och dra täcket över huvudet och andas i fyrkanter.

 

Och jag vet att min ”jag kan lika gärna dö nu”-reaktion är helt meningslös och obefogad och säkerligen övergående, jag vet att hennes liv inte har med mitt liv att göra (längre) och att det inte påverkar mig hur hon lever sitt liv, hur hon mår och vad som händer. Jag vet att….åh, jag kan fortfarande inte andas ordentligt och det är flera timmar sedan. Hela den här ångestcirkusen totalraderade förmågan att glädjas med henne, att hon förmodligen mår bra nu, att de är lyckliga tillsammans, att någon liten individ snart kommer att få en jättefin mamma…jag kunde liksom inte ens få ur mig ett grattis. Så nu får jag väl stå ut med ångest (sorg?) plus dåligt samvete tills det berömda perspektivet infinner sig. Om det nu infinner sig.

Den här dagen, alltså åh. Jag hade bestämt mig för att säga hej då till min psykolog, som i tack och hej och jag tänker inte komma tillbaka. Det gick väl inte sådär jättebra men jag fick åtminstone fram mitt budskap.

 

Sedan gick jag hem och kände mig totalt sänkt. Vad händer då? De ringer från mitt jobb. Jag tänkte låta bli att svara men det var inte riktigt läge för det heller. Konsekvens: jag bryter ihop i telefonen. Typiskt, typiskt, typiskt mig.

 

”Har det hänt något?” frågar hon.

”Nej, min psykolog sa bara till mig att om jag inte gör något åt min upphöjda självbild så kommer jag sluta som min pappa, och honom gick det ju inte så bra för.”

Så sa jag inte. Men det var nära.

 

Alltså jävla psykologfan. Även om det ligger en massa sanning i ett sådant påstående är det väl inte det allra mest finkänsliga att säga till någon?

 

Det känns som ett enormt nederlag att sluta gå dit. Visst att anledningen är för att personkemin inte fungerar och för att hon lägger fram saker på fel sätt, men samtidigt har hon ju rätt i en massa saker. Hon ser igenom mig och hon ringar in problemen, men hon förmedlar dem på ett så kasst sätt att jag intar försvarsposition och vägrar öppna mig eller förändra. Våra samtal är som maktkamper, där jag låser mig totalt och får känslan av att allt går ut på att gå med seger ur det hela.

 

Det gjorde jag ju inte precis idag, jag flydde snarare. Enligt henne för att jag inte orkar/vågar ta tag i min perfektionism och detta med att jag värderar mig själv utifrån vad jag presterar. Jag vill helt enkelt fortsätta med mitt svart-vita tänkande, som innebär att om jag inte är bäst eller kan bli bäst så låter jag bli att försöka. Så är det ju, men hon motiverar mig inte det minsta till förändring. Jag kan inte se hur det skulle gå att förändra, just eftersom jag faktiskt har bråkat med dessa tankar i evigheter men inte hittat något kryphål. Då hjälper det liksom inte med att hon säger att anledningen till att det inte har fungerat är för att jag inte har försökt.

 

Jag har försökt. Kanske inte på rätt sätt eller på rätt grunder, men intentionen har varit att förändra. Att hon bara förringar all energi jag lagt på att försöka uppnå en förbättring i mitt liv känns ju…helt förjävligt. Hon skulle precis lika gärna kunna säga att jag är helt värdelös och utom allt hopp. Rätta mig om jag har fel, men det är väl inte riktigt det en psykolog ska göra?

 

Ringde bästa kompisen och pratade i två timmar. Hon kan vara den bästa hobbypsykologen någonsin. Tänk att jag är bästa kompis med världens smartaste, mest förstående människa. Kanske har jag gjort någonting rätt ändå.

Jag var hemma hos H igår kväll, drack vin och såg på film. Pratade om allt mellan himmel och jord. Hånglade. Eller det gjorde vi ju inte alls det. Tyvärr, får man väl ändå säga. För hon är verkligen jättefin och jag drog omedvetet efter andan varje gång hon rörde sig i soffan och kom emot mig med en arm eller ett ben. Eller när hon fick för sig att säga att hon tycker att jag är söt. Eller när hon frågade om jag träffar någon nu eller om det är någon jag gillar…

 

”Tja, jag träffar ju dig nu, och jag gillar dig, om det är svar på frågan?”

Det sa jag inte heller. Hon är ju straight. Fast jag vet inte vad som har hänt med den där killen hon träffade. Inte frågade jag om det heller. Jag missar alltid mina tillfällen.

 

Sedan, när jag hade åkt från H, hamnade jag på tjejklubb med några kompisar. Hur det gick till förstår jag inte riktigt men jag tänkte väl att det var ett bättre alternativ än att åka hem och gråta över detta med H.

 

Vet inte om det var ett mycket bättre alternativ, dock. Jag är inte särskilt förtjust i att gå ut och det slår sällan fel. Jag menar, vilket stolpskott kom på grejen med att dansa? Jag avundas människor som tycker om det, själv försöker jag bara se glad ut och hoppas att jag får gå hem så snart som möjligt. Dessutom har jag alltid någon kompis som ”Lissie, du måste hångla med någon. Gå fram och säg hej. Vad är det värsta som kan hända?”

 

Eh, att tjejen i fråga faktiskt VILL hångla? Eller va?

 

Men äsch. Jag är glad att jag gick dit. För exponeringsterapins skull.

Jag var sju år när Titanic gick upp på bio. Jag fick förstås inte se den, och jag fick heller inte se den när den kom ut på film något år senare. Dock lyckades jag till slut låna den av en kompis och jag har för mig att vi såg den hela familjen hemma i vardagsrummet. Sedan tittade jag på den ibland när jag var ensam hemma. Särskilt den där scenen när Jack ska måla av Rose när hon ligger på en soffa i sin hytt. Om och om igen tittade jag på den. Det fanns inte i min värld att jag faktiskt skulle kunna vara homosexuell, jag tyckte ju bara att det var väldigt spännande att se henne naken. Och jag la ingen värdering i det, jag tyckte bara om att titta på henne och det kändes bra att göra det.

 

Jag önskar mig verkligen tillbaka till det där oskuldsfulla, tiden innan jag liksom insåg att det var något fruktansvärt att jag kunde se och tänka på kvinnor på ett annat sätt än mina tjejkompisar gjorde. Det sorgliga i det hela är att jag fortfarande har kvar den blockeringen, att jag definitivt inte kan se på Kate Winslet (eller vem som helst) idag och tänka att jag tycker om att titta på henne och det känns bra att göra det. Även om jag nu verkligen skulle vilja känna så. Förbehållslöst och utan någon spärr eller skamkänsla. Ibland får jag ju för mig att bara för att jag på ett intellektuellt plan har accepterat min läggning så borde kroppen och känslorna ha hängt med. Så är tyvärr inte fallet.

Egentligen är det jätteenkelt, det här med att lösa mitt liv. Jag behöver bara göra en enda sak, och det är att acceptera mig själv (jag är medveten om hur klyschigt det låter, ändock, fullkomligt sant). Jag minns att A berättade det där för mig en gång, om hur hon från en dag till en annan insåg att ”oavsett förutsättningar har jag ett värde som människa”.

 

Och det är precis däri grunden ligger, att jag troligtvis aldrig kommer att komma till den insikten. För jag vägrar, jag vill envist hålla fast vid mitt självhat och min föreställning om att jag inte tänker nöja mig med att jag aldrig blir bättre än såhär. Att acceptera känns som det yttersta misslyckandet.

 

Paradoxen i det hela är att OM jag faktiskt skulle inse att jag oavsett förutsättningar har ett värde, så skulle jag ta mig närmare den person jag vill vara, eftersom jag skulle börja göra saker som är bra för mig själv, ta hand om mig själv istället för att ägna större delen av min vakna tid åt självbestraffning. Men det funkar ju inte att ta en genväg, det funkar inte att tänka ”aja, men jag kan väl acceptera mig själv då så att jag kommer dit jag vill.” Det måste bygga på acceptans i grund och botten, att det inte spelar någon roll om jag aldrig rör mig mot mitt ideal, för jag duger ändå.

 

Så fort jag försöker tänka den tanken så är det som att skammen och genansen väller över mig, för att sedan ersättas med en ångestreaktion. Ibland vet jag inte ens om jag vill försöka acceptera mig själv, jag vill ju fan bli bättre! Det känns inte som att det ligger i min natur att vara nöjd med lagom, och det kommer bli mitt fall, det har redan blivit mitt fall. Och så länge jag fortsätter vägra kommer ingen förändring att ske… Hur kan man ens resonera såhär? Det finns en enda väg att gå och jag låter bli. Oklart varför.